I´m learning to trust the journey
even when I don´t understand it !
Min resa fortsätter, jag vet inte vart jag är på väg, vad som kommer att hända, hur allt kommer att bli, men jag väljer att tro att jag är på väg exakt dit jag ska vara.
Och det är spännande att se vilka som följer med mig på den resan.
Livet är verkligen en bergochdalbana och för en känslomänniska som mig så är det ibland tvunget att hålla hårt i den här vagnen jag sitter i.
Jag både skriker och skrattar, tappar andan och blundar, njuter och fasar.
Ibland stannar vagnen på toppen efter en riktig uppförsbacke och där kan jag sitta en stund och njuta innan det rullar vidare.
Och är man på toppen så går det inte högre, då kommer en backe ner, den kan vara kort, följt av en sjujävla sväng och sen uppför igen.
Den är liksom inte färdigbyggd min lilla livskarusell, det är ett pågående projekt och hur som haver så är det riktigt spännande ibland.
Jag tittar bakom mig och där i vagnarna sitter det ett väldigt LITET men troget gäng som står ut med den här färden.
Vissa är mer eller mindre dömda att sitta i dom där vagnarna.
Mina barn och min familj. Dom har liksom inget val.
Men jag ser även människor som faktiskt valt att åka med......FRIVILLIGT.
Jag undrar lite vad det är för fel på dom hihi dom är få faktiskt.
Dom är få, men OJ va jag tycker om dom !
Många har valt att hoppa av, och några har jag puttat ur i farten.
Hur som haver så är jag tacksam för alla svängar, uppförsbackar, toppar och dalar.
För jag VET att jag en dag kommer att förstå varför min karusell vart byggd exakt så här.
