Att jag fick bli mamma, det var det finaste livet kunde ge mig. Två friska vilda pojkar med god fysik, hett temperament, ett brett känsloregister, fyllda med kärlek och bus.
Jag gör mitt bästa. Visar min kärlek och överösa dom med det istället för med prylar och materiella saker. Försöker lära dom vad som är rätt och fel. Vad det är som är viktigt i livet. Men ibland känner jag inte att jag räcker till. Jag tvivlar på min roll. Mitt tålamod tar slut. Jag känner mig otillräcklig. Vill kunna göra mer. Och när dom svär, slåss och säger elaka saker och ibland "hatar" sin mamma, ja då undrar jag varför jag ens försöker. Jag blir så frustrerad och undrar när allt tjat ska ge utdelning.
Men jag vet att det är barn och att det ibland är såhär. Och visst, vissa dagar orkar man mer och andra mindre. Jag tycker inte om känslan när jag bara vill stänga dörren och dra hemifrån. När jag vill låsa in mig i mitt rum, lägga mig på sängen och gråta tills jag somnar av utmattning. När min högsta önskan för stunden är att någon ska komma och bara ta över situationen. Att någon annan ska få skäll och ta orden man får höra, för vad det nu än kan vara dom blir arga på mig för.
MEN, mina barn är underbara på det sättet att dom inte är långsinta. Dom är otroligt duktiga på att be om ursäkt om dom känner att dom gjort fel. Dom är otroligt känslosamma och berättar hur mycket dom älskar mig och att jag är världens bästa och finaste mamma osv.
Idag har jag skrattat med mina barn så tårarna runnit. Vi har bråkat. Vi har busat. Vi har varit tjuriga. Vi har pratat om våra känslor. Vi har berättat hemligheter. Vi har dansat. Vi har sjungit. Dom har hjälpt mig att laga mat. Det har tjatats och det har kramats och gråtit.
När jag skriver att det är kaos, så menar jag det. Men det är vi tre. Jag och mina Vildingar och det har varit så i snart sju år. Och på ett vis känner jag mig otroligt stark i det. Men vissa dagar bryter jag ihop. LIVET tror jag det kallas.
