Jo då, när jag tänker på det så gör det ont som fan.
Jag vet inte riktigt hur jag ska placera känslorna, vart det onda kommer ifrån. Hjärtat då men av olika anledningar. Skäms som fan för att jag inbillade mig att jag var "speciell". Det kan vara det mest pinsamma. Speciellt när så många tydligen visste......
Det gör ont att förlora någon som man faktiskt vågade älska. Jag har ju sån separationsångest och att bara stänga av funkar inte för mig.
Att bli ignorerad är oxå jobbigt, men kanske lika bra.
Jag är ingen tjej som trakasserar med sms och ringer och bönar och ber. Vill inte någon ha mig, ja då är det liksom bara patetiskt och pinsamt att klänga. Inte min melodi.
Ont gör det och kommer nog att göra ett tag. Men jag klarar mig ur det oxå.
En dag i taget ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar