När jag tänker på mitt liv och hur det såg ut för bara tre år sedan så får jag som en klump i magen.
DÅ var det trygghet. Det fanns ingen annan än Xet i mina ögon. Vårat hus, våra barn, våran bil, våran nybyggda utealtan....våran familj och allt var tryggt och skulle vara för alltid alltid.
Jag levde ett skyddat liv. I en bubbla där allt var.............typ ok.
I efterhand kan jag kalla det trist på nåt vis. Iallafall om man jämför med hur jag lever nu.
Jag har haft det "trygga Svensson livet" i 9 år. Jag är trött på det och just i skrivandets stund är det inget som lockar.
Visst kan jag drömma om det, men det är som sagt inget jag är redo för än.
Nu går jag igenom nån fas i livet, där allt måste få vara lite kaotiskt och oförutsägbart.
Lite galet och lite urflippat.
Iallafall dom veckorna jag inte har barnen.
Lite party, lite vinkvällar, lite ligga å ja ni fattar :)
När dom är här så är det
VI TRE !! DÅ är livet som mest underbart men samtidigt som mest ensamt oxå. Det är svårt att förklara.
Men Vi har det bra jag och mina vildingar.
Jag BEHÖVER verkligen INTE någon annan för att vara en familj.
Men ibland kan jag sakna nån att dela alla tokigheter och händelser som rör barnen.
Annars så har jag tagit ett rejält kliv ut ur bubblan, nya världar har öppnats på både gott och ont, nya bekantskaper som jag inte skulle vilja vara utan. Nya insikter, nya sätt att se på allt som händer. man kan säga att jag lever mer i verkligheten nu.
Eller det kanske inte bara finns EN verklighet ?!
Jag har ju levt i två helt olika världar. då och nu, men oxå en värld som barn......barns verklighet skiljer sig ju från våran.
Men att ha fått uppleva dom olika världarna och verkligehterna så berikas man. Blir medveten och det går inte att blunda för allt. Intressant, läskigt och fascinerande.
Allt är inte kaos i mitt nya liv, jag har mina te stunder med mig själv om kvällarna då jag ibland har det lugnt och skönt men oftast har jag panik och känner mig ensam.
Men jag fixar det oxå.
Visst kan man dömma mig för det liv jag lever som ändå känns ok för mig.
Beslut jag tar, folk jag träffar, saker jag gör, känslor jag känner och tankar jag tänker.
Men ingen kan förstå till 100%.
Jag älskar mina barn och dom går först av allt. Men jag är inte bara mamma.
Jag måste göra saker för MIG som jag mår bra av för att orka vara där för mina barn när dom är hos mig.
Livet går upp och ner, saker kan förändras på några minuter, det liv du känner till idag behöver inte vara den verklighet du lever i om 2 år.
Ta hand om dig, ta hand om varandra, ta hand om era familjer, lär känna nya människor och döm ingen för ni har ingen aning om hur deras histora ser ut.
*PUSS*
Undrar om nån orkade sig igenomhela detta inlägg ??? hihi
