Gick i samma tankar som Snyggo idag tydligen

Mina vildingar är här och med dom kommer kaoset.

Kaoset det härliga jobbiga och alldeles alldeles underbara.

Att vara ifrån sina barn är inte ok. Man föder inte barn till världen, blir mamma för att sedan lämna ifrån sig sina barn halva tiden. Det är det mest ologiska som finns.

Men nu har jag vant mig, eller jag har väl lärt mig att ta till vara på den lediga tid jag har.
Det är skönt med egen tid, egen tid är nåt man kan sakna när man inte har den. Man saknar barnen när man inte har dom.
Men att få andas, göra nåt man själv vill. Träna, gå på bio, vinkväll med tjejkompisarna mm mm det är nåt jag har lärt mig/blivit tvungen att uppskatta nu eftersom situationen är som den är.

Men om jag inte aktiverar mig eller om jag sitter helt ensam så sköljer den enorma saknaden efter mina barn över mig och jag hamnar någonstans mellan livet och döden.

Låter dramatiskt kanske.

Men utan sina barn är man inte 200% levande.

Det är hela tiden någonting som fattas.

Och dom ensamma dagarna och kvällarna är INTE roliga.

Nu har jag haft turen att haft nån på besök ganska ofta och vänner som hör av sig osv. Annars hade jag nog inte fixat det så som jag gör nu.

Barnen är livet. Men hur ska man orka om man själv inte får andas.

Jag är både avundsjuk och inte på dom som har sina barn jämt.

För 2 1/2 år sen hadejag inte kunnat tänka mig ett liv utan barnen. Kunde knapt vara borta ifrån dom några timmar. Nu är det bara att acceptera läget.

Jag är iallafall glad för barnens skull att dom har en fantastisk pappa som har dom andra halva av "min" tid ;)

Jag behöver aldrig känna mig orolig när dom är där. Utan jag kan slappna av och veta att dom har det bäst och får kärlek, dom hittar på saker och lever ett gott liv.

Men på samma sätt fast tvärtom mot SNyggo så beundrar jag ensamstående mammor som är helt själva med sina barn.

Det är ett heltidsjobb och det är mycket som ska hinnas med och göras och det är inte alltid så lätt att be om hjälp med barnvakt och grejer som kan behövas.

Det svåraste i min situation är omställningen från att ha varit helt ensam i 8 dagar till att ta emot KAOSET och bara köra på i 300 direkt. harmigt, intensivt, jobbigt och underbart.

Livet med barnen blev inte som jag hade tänkt mig, men jag måste acceptera och inse att det är så här livet kommer att vara i många år framöver.

Nu ska jag gå och lägga mig bredvid mina härliga vildingar och njuta av att få ha dom ända tills nästa onsdag.

*GOD NATT*