Känslan av att bli sårbar igen är läskig, så det vill jag inte bli.....inte än.
Men jag saknar känslan av att känna mig speciell för någon.
Att någon skulle bli glad för att se mig, glad för att umgås med mig och nån som ringer bara för att få höra min röst. Nån som ser mig som typ "första prioritet" (eller ja men ni fattar, läskigt att komma högst upp på nåns lista) istället för bara vara en i mängden.
SKulle det komma nån sån, då kanske jag blir livrädd. Livrädd för att såra.
Lika bra att bli sårad själv, det är lättast så.
Träffar ingen just nu mer än "nån" som kommer då och då. Och det kanske passar mig ganska bra tror jag.
Japp det är kväll, jag är själv,barnen har åkt, jag är tragisk.
*PUSS*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar