Man är inte på topp alla dagar, det ska gudarna veta. Man tvivlar på sig själv. Man är sin största kritiker. Man tänker och säger saker till sig själv, saker och ord som man inte skulle tillåta någon annan människa att säga.
Men, någonting inom mig gror. Ett (ännu) litet frö av värde, självrespekt, självförtroende och självkänsla. Den finns faktiskt där och dom värsta dagarna är förbi. Jag är inte lika svag längre och jag vet att jag har ett värde. Jag har fuldagar, men dom är inte alls lika hemska som förut.
Jag har hittat en mer avslappnad relation till mig själv. En härlig känsla.
Ett par ömma punkter kan såklart stanna upp processen. Som dagarna när man känner sig som en dålig mamma tex. Men man är bara mänsklig. Och det ligger en styrka i det oxå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar