Det kanske inte märks. Men inombords går jag sönder vid upprepade smällar. Och det kanske inte märks men på ett vis blir jag starkare. Jag måste se till att bli det om Inte annat. Dagen då jag inte pallar det mer kommer närmare och närmare. Och om dagen kommer då jag sätter ner foten för gott, då hoppas jag att allt i slutändan är värt det. För bara gudarna vet att detta ihoplappade hjärta kämpar på så jäkla hårt med att ge all sin kärlek dit den bestämt och samtidigt jobbar vi tillsammans på att rikta kärleken inåt mot mig själv.
En dag i taget.........
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar