Det MÅSTE få vara ok att sakna någon.
Men ibland vet jag inte om jag ens törs säga det.
Jag kan ju enkelt erkänna att jag saknar mina barn under pappaveckorna.
Jag saknar MJ när jag inte träffat henne på ett tag.
Jag saknar mina samtal med HetC och BajsCarro.
Jag saknar att gå på bio, saknar att gå ut och käka middag på restaurang och att kanske gå ut på krogen och ta en cider och titta på folk.
Jag saknar min farmor !!
Saknar min syster Liv.
Jag saknar att springa, har inte kunnat göra det på flera flera dagar nu.
Jag saknar ju massor med saker, varför ska det då vara så förbannat svårt att erkänna att jag saknar den där varma famnen som håller om mig på nätterna på mina barnfria veckor.
Ok, jag får ju se han iallafall, senast igår, men just det där att sova tillsammans, det är ju så ruskigt mysigt.
När man erkänner att man saknar någon gör man sig själv så sårbar, och det brukar oxå bara leda till katastrof.
Men what the f*ck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar