Hatar det

Igår fick jag berättat för mig av en gubbe att jag är stark som inte tar droger. 

Är det att vara stark? Trodde det var att vara förnuftig. 

Vi lever i en tid då det där med droger verkar vara lika vanligt som alkohol.

Jag har i vuxen ålder aldrig någon gång tänkt tanken på att prova. Aldrig fått tillfälle och aldrig blivit erbjuden, aldrig velat. 

Funderingen över hur fantastiskt det måste vara har ju ploppat upp med tanke på att man väljer det före familj, kärlek, jobb och riktiga vänner. Hur stark den kraften är vill jag inte ens veta.
Kanske är man stark om man har börjat och sen slutat. Men att aldrig prova.......
Ja, inte vet jag.

Vet bara att jag hatar det. Hatar hur människor blir, hatar deras prioriteringar. Hatar det känslokalla och tomma.

Hatar det lika mycket som jag hatar cancer.
Två sjukdomar som påverkar inte bara den som har det, utan massa andra människor runtomkring.