Det var länge sen

Det var länge sen den var här. 

Den där känslan när det känns som hela hjärtat gått sönder och du inte kan sluta gråta. 

När du knappt kan andas och du får panik av att sitta själv i soffan, det gör ont i hela kroppen och du vet inte vart du ska ta vägen. 

En inre smärta som håller på att äta upp dig. 

Å det enda du vill är att ha en famn att gråta ut i.

Och inte i vilken famn som helst. 

Den känslan var det länge sen jag hade, men nu när den är här är den så välbekant och på ett konstigt sätt trygg. 

Kanske för jag vet vad det är, jag känner igen den och jag vet vart den kommer ifrån. 

Den känns nästan som en gammal vän som är och hälsar på. 

Lägenheten känns precis som den gjorde sist jag kände så här, den känns trång och tom samtidigt, 

Tyst och öde och läskig. 

Och jag känner mig precis likadan som då. 

Ensam, förtvivlad, otillräcklig, oälskad, känner mig som en idiot och som jordens förlorare. 

Jag har åter igen misslyckats. 

Och jag sitter här som ett fån samtidigt som jag lägger nya tegelstenar på min mur som nån för inte så länge sen tog sig igenom. 

Men den här gången bygger jag den högre och tjockare och bredare. 

Jag tänker på mina barn och tårarna rinner ännu mera. 

Jag har misslyckats gentemot dom oxå.

Ja min gamla vän är här men jag vill inte att hon/han/den stannar lika länge som sist.