Det är så svårt att vara stolt över sig själv när man tampas med onda demoner från både då och nu. Jag har väl på ett sätt en hyfsat klar uppfattning om vart ifrån min osäkerhet och mitt självförakt kommer ifrån. Men på ett annat sätt är jag så förvånad över hur stark den känslan är och hur svår den är att övervinna. Hur svag är jag? Hur knepigt ska det kunna vara att få bort dom där tankarna som hela tiden återkommer och som gör så ont. Har försökt att jobba på det. På ett vis känns det som jag kommit en liten bit i det jobbet med att acceptera mig själv. Men samtidigt så blir man mer medveten när man blir äldre och faktiskt inser hur skadad man är. Demonerna visas inte på utsidan, dom slåss där inne. Det är ett jävla krig som utkämpas. Men jag tror ändå på sagorna och att de goda vinner till slut. Och ibland är jag faktiskt grym.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar