När det känns så starkt och så rätt i hjärtat, hur lägger man det bakom sig. Hur lämnar man det? Man gör det aldrig riktigt tror jag. Man låter det läka, sakta men säkert. Ärret kommer alltid att vara kvar. Det är ett bevis på att det var på riktigt.
Så rätt. Men hur kan något som är så rätt samtidigt vara så komplicerat och fel?!
Att vara sjuk och ensam hemma tar fram dom jobbiga tankarna.
Vissa är bättre än dom tror. Synd att dom aldrig kommer att tro på det själva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar