Jag har blivit så bra på att stänga av tårarna. Känslorna är kontrollerade utåt. Leende sitter där det ska. Inte för att jag fejkar mitt leende, jag gör det på riktigt. Men samtidigt på insidan befinner sig all osäkerhet, stress, oro, misstro och rädsla. Ibland kan jag önska att jag bara skulle bryta ihop, ramla ihop på golvet och att kroppen ska säga ifrån. Så det blir sådär tydligt hur jag mår.
Jag är ofta snurrig, yr, kramper i magen, tryck för huvudet, ibland svartnar det framför ögonen och blicken hinner inte alltid med mina huvudrörelser. Det känns ibland som om jag lägger av. Men att det hoppar igång någon reserv som håller mig uppe.
Inte många märker det här. Jag själv försöker ju bara att ignorera det och jag tror själv att allt är bra om man inte tänker på sakerna hela tiden.
Men jag känner.......någonting är galet. Men bakom molnen lyser solen. Och jag försöker jobba Inifrån och ut. Ett andetag åt gången. Här och nu. Det jag inte kan göra någonting åt får jag lägga åt sidan. Och allt har sin tid....
Puss och kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar