Jag saknar mina barn så fruktansvärt mycket just nu. Det är så tomt här hemma utan dom.
Och trots allt, så saknar jag mannen jag älskar.
Jag kan önska att jag kunde stänga av allt sånt. Bara vara och inte känna så mycket hela tiden. Men samtidigt så är det sån jag är och jag lever på det viset. Genom känslorna agerar och reagerar jag. Minnen är alltid känslorelaterade. Därför glömmer jag vanliga saker och information som inte får mig att känna någonting.
Jag känner alltid FÖR mycket. Älskar FÖR hårt. När jag är ledsen går jag sönder. När jag är lycklig är jag helt uppe bland molnen och flyger. När jag är arg så exploderar det inuti och kan skrikas rejält. Jag är FÖR mycket av allt. Och det kan ju växla med en minuters intervaller.
Har skrivit om detta MASSOR med gånger. Men när jag känner nåt så måste det ut. Och väldigt ofta i text.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar