Ibland funderar jag på om jag är en LYCKLIG person.
Och jag kan nog svara både ja och nej på den frågan.
Jag har mycket i mitt liv att vara lycklig över och tacksam för, tro mig det vet jag..........men sådär genuint lycklig rakt igenom kan jag inte påstå att jag är.
Är det fult att inte vara det ?
Är det otacksamt att inte känna glädje och lyckorus i hela kroppen när det finns dom som har det mycket värre. 
Eller är det ett stort steg att erkänna att det är någonting i livet som fattas, något typ av lugn i själen tror jag att jag söker efter.
En trygghet, en plats inom mig där jag kan känna mig lugn och hämta energi.
men det är något jag aldrig har haft, jag har alltid förlitat mig på att andra personer att dom ska fixa det åt mig.
Oftast har det handlat om en kille eller min stora trygghet i livet FARMOR OCH FARFAR, men även vänner och familjen.
Men dom personerna finns inte där för alltid, och när dom försvunnit så står jag där själv.
Och så är det, i slutändan så är det dig själv du ska förlita dig på, bara DU kan göra dig själv lycklig.
Får lite panik över det, för hur i hela friden ska det gå till ??
Börjar med en promenad, sen en kopp te och filmen "Eat Pray and Love" med Julia Roberts.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar