Ibland blir jag så ledsen på mig själv.
Blir så ledsen över att jag är en sån mes.
Ledsen för att jag så sällan sätter ner foten och säger vad jag egentligen känner och tycker.
Det är bara mitt hjärta som får höra om allt och jag tror att hon tycker att det börjar bli jobbigt att ta alltihop själv.
Så trött på att jag går med på saker, sväljer allt och mest bara anpassar mig för att inte vara till besvär.
Skulle jag börja säga det jag verkligen känner till folk i min omgivning som jag på ett eller annat sätt har en relation med så vet jag inte hur det skulle bli.
Detta gör inte mig till nån ängel eller så, utan mer till en idiot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar