Utan barnen har jag ingenting/ingen att vakna upp till.
Ok, det där lät eländigt och tungt.
Men i morse när jag vaknade så hade jag ingen som helst lust att gå upp, ingen anledning att gå upp, ingen motivation eller glädje att överhuvudtaget ta mig ur sängen.
Kom på mig själv att tänka hur beroende jag är av andra människor.
Men jag vet att det oxå går i perioder.
Men i morse kändes det otäckt.
Om jag inte har mina barn, va lever jag då för ?? Så gick mina tankar.
Det har väl lagt sig lite men jag kan inte släppa det helt.
Klockan är snart tolv och jag har inte gjort ett skit.
Jo jag har diskat tre glas och bäddat min säng (ja, bara ena halvan då den andra är orörd)
Känner mig lite tragisk idag.
Tycker inte synd om mig själv, men blir lite rädd när jag faktiskt inte hade en enda känsla av lycka eller glädje i kroppen.
Jag var/är liksom TOM, fast någonting finns det inuti för nåt gör ont, men kan inte placera vad smärtan kommer ifrån eller hur den känns.
Men ett litet bekant tryck för bröstet kan jag identifiera.
Nej, dags att rycka upp sig, nu har jag iallafall skrivit av mig lite grann och det hjälper betydligt ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar