Efter 2km ramlade jag och slog i mig rejält. En hel del svordomar flög ur käften på mig och jag var så nära att börja grina. Men gjorde inte det.
Hade dock varit skönt. Minns inte när jag grät av smärta sist. Inte ens när hjärtat går sönder gång på gång så gråter jag. Jag försöker, men förgäves.
Känner en frustration inombords och vill bara få ut den, men den stannar kvar tills jag ser en sorglig film eller nåt.
SKönt iofs, för förut gjorde jag ju inget annan än att tjura haha
Nåväl, resterande 8km var ju jävligt plågsamma då jag slog i utsidan av låret och det studsar rätt bra när man springer haha
Men men, ursäkter bränner inga kalorier.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar