Oavsett känsla så är jag som mest levande när jag känner.
Hatar att vara ledsen, men älskar att gråta tex. Det är bitterljuvt, men levande.
Jag söker mig nog till människor och situationer där jag måste känna. Och helst ska det kännas mycket.
Jag kan tycka det är fruktansvärt jobbigt, men jag framkallar det av mig själv.
Lite av en självplågare kan tyckas. Då får jag chans att tycka synd om mig, jag får chans att vara stolt över mig, jag får chans att vara sådär äckligt lycklig oxå.
BITTERLJUVT som sagt, men SÅ jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar