Min egen smärta kan jag hantera och ta. Men när ens barn är ledsen. När ens barn känner utanförskap och känner sig ensam och missförstådd. Ja, då vill jag bara ta alla dom känslorna från det lilla hjärtat, klumpen i magen och bara ta över. Jag vet exakt hur ont det gör. Jag känner det ända in i mig själv. Utan att tveka. Utan att tänka en tusendels sekund så tar jag det. Rakt av. Blicken.........allt skär i mammahjärtat. Och jag kan inte göra någonting för att det ska kännas bättre. Inte just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar