Ibland känner jag mig så jäkla stark och oövervinnerlig. Ibland känner jag mig som ett skämt, så pinsam och tragisk.Nåt som folk kan prata och skratta åt.
Ibland känner jag mig bra och duktig. Ibland bryr jag mig inte ett dugg i vad folk tycker. Ibland är andras åsikter det enda jag tänker på.
Ibland känner jag mig som en förlorare, en "looser". Någon som inte kommer någonstans i livet. Står på samma fläck och trampar. Utan någon utbildning, framtidsvision. Ibland vågar jag inte ens drömma.
Ibland känns det som jag kommit långt ändå, trots allt. Som att jag numera vet vad som är viktigt i livet. Att vara äkta och att fasaden inte är något jag betalar ett öre för. Ibland känner jag mig stolt över mig själv.
Livet har inte alltid varit snällt. Tack och lov på ett sätt. Inte roligt alla gånger, men lärorikt på ett annat.
Det finns ingen som vet.....ingen kommer att få veta allt.
Många tror sig veta vem jag är. Jag bjuder rätt mycket på mig själv. Gör mig själv till en clown innan någon annan dumförklarar mig först. Skrattar åt mina misstag som gör att dom just då inte känns så farliga. Står man för det, kan man samtidigt gömma sig bakom det. Konstigt men sant.
Jag känner mig trygg i att vara ensam och att leva i mitt. Samtidigt som saknaden efter kärlek gör sig påmind när man väl fick lite smak på det. Livet och känslorna är en berg och dal-bana. Älskar det och hatar det. Livrädd och pirrig. En adrenalinkick och en magsjuka på samma gång.
Bara att hålla i hatten och försöka sitta kvar i vagnen. Göra det bästa av åkturen. Hålla hårt i och värna om dina medpassagerare.. Njuta av topparna och utsikten därifrån. Skrika och gråta sig igenom den branta vägen ner.....hålla i sig hårt när det svänger....och inse att utan kurvor, backar och loopar så skulle livet vara lika spännande som att åka tåg mellan Fagersta och Västerås. Booooring!!!
Everyone sees what you appear to be
few experience what you really are
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar