Ni vet den där när man inte vet om man skrattar för att man har roligt, eller om det är något hysteriskt garv åt livet på toppen av nervsammanbrottets stora berg som jag har klättrat på ett tag. Är det snart, då det där fallet kommer??. Hur djupt och långt ner är det??
Jag är mentalt utmattad. Bergochdalbanan går för fort för mig. Jag hinner inte andas mellan upp och nedförsbackarna. Samtidigt är jag rädd för att stanna upp. För vad händer då??
Oavsett så är det rätt kul nu innan det där sista klivet utför stupet. Att få skratta är så befriande. Bra avslut på arbetsdagen.
Nu bajja. Sen en smoothie. Sen träna kroppen och knoppen. Och sedan blir det Indisk mat. Och i morgon kommer kidsen hem. Hur nyår blir........ja, den som lever får se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar