När jag saknar någon så tar det upp så mycket av mina tankar. Jag är ledsen, jag försöker att tänka på annat, göra saker men det är svårt. Det kommer hela tiden tillbaka. Personen dyker upp i allt man gör. Man tänker på minnen. Man ser saker som påminner osv.
Och mitt uppe i det så funderar jag på på vilket sätt jag är saknad. ÄR jag det? Hur hanteras det? Sitter personen och bara tänker på mig. Ensam, som jag. Ensam med sina tankar och saknar mig så det gör ont, på samma sätt som det gör för mig. Eller letas det upp en annan famn att hålla om? Någonting annat att lägga tankarna på? Kommer det upp bilder av mig??
På vilket sätt saknar någon MIG? Hur fylls tomrummet som blir efter mig? Blir det ett tomrum eller är det bara en befrielse från tjat och en tråkig vardag, där man lägger sig i soffan och somnar kl 22. En befrielse från dom stora kontrasterna och hemligheterna.
Vad vet jag? Ingenting. Jag kan bara spekulera och fundera. Analysera och gissa. Men jag är för drastisk i mitt tänk ibland. Det är sällan bra.
Nu ska detta inte gnällas om mer. Ska koncentrera mig på att få ett bra avslut på 2016 och en bra början på 2017.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar