Jag försöker verkligen hålla mig stark. Tänka positivt. Acceptera det jag inte kan förändra. Le. Skratta. Försöka tänka på annat. Men så ser man nåt. Man set någon. Och då känns det som om marken försvinner under mina fötter. Jag får ta ett djupt andetag. Räkna varje utandning så jag har koll på att jag fortfarande lever fast hjärtat säger något annat.
Nej, nu ska jag ut och kolla på grabbarnas träning. Då blir jag glad. Sen ska jag fixa köttfärslimpa. Då blir vi alla glada. Hej å hå!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar