Djupa tankar

Har som sagt det väldigt bra med mig själv just nu. 

Jag är inte uppraggingsbar alls. U can try but you will fail ;) 

Känner mig trött på karlar/killar ( på riktigt alltså) och njuter av mitt liv och mitt nyfunna lugn. 

Men det finns EN sak som ibland stör mina tankar. 

En egoistisk tanke och kanske ganska fånig.

Jag har mina finaste vildingar och jag är älskad av dom, en kärlek som är större än allt annat på jorden.

MEN!

Men, man har ändå en önskan och en förhoppning om att vara någons stora kärlek i livet. 

Jag har liksom bara varit en person som passerat och sedan "försvunnit", jag har träffat killar som aldrig riktigt gett mig den där känslan att jag betytt ALLT för dom. 

Vissa har jag inte släppt in på livet och kanske, eller nä, inte kanske det är så att det är dessa killar som visat för mycket känslor och kanske hade jag fått den bekräftelsen DÄR. 

Men, jag är den där tjejen som vill ha det omöjliga. 

Och ja, då kommer det antagligen sluta med att den här saknaden av att vara någons livs kärlek fortsätter. 

Jag har varit en tjej som är alldeles för lätt att kasta bort, att på ett vis utnyttja och ta förgivet. 

Och det är mitt eget fel på ett sätt.

Jag har känt det vid ett par tillfällen, men nån enstaka kille som har passerat i mitt liv har på sitt eget konstiga lilla sätt fått mig att känna mig speciell och omtyckt, men det var en kort period, men det kändes äkta just då..en kort liten stund, en mikro sekund. 

Men jag har inte blivit riktigt ÄLSKAD på många år.

(som jag vet om och har känt iallafall)

Men tro mig, jag gör det inte lätt för någon heller att komma in i mitt liv, det tar tid, det ska gudarna veta. 

Jag varnar dom för hur knepig och osäker jag är.

Bli inte kär i mig.............men samtidigt är det det jag vill. 

Men när jag släpper in någon då gör jag det på riktigt. 

Men nu är det healing av min kropp och själ som gäller.

Min tid kommer