Ok, jag har ju kommit en bit på vägen i det här att acceptera mig själv. Jag har inga större behov av att klanka ner på mig själv lika mycket och ofta längre, även om det händer då och då. Jag är rätt bra och jag jobbar för att bli bättre.
Men jag har ett dilemma, och det är relationer.
Spelar egentligen ingen roll vilken typ av relation men dom som jag oftast tänker på är kärlek och vänskap. Har vänner som tycker så bra om mig. Har en man i mitt liv som älskar MIG.
Det jag inte har förstått i detta är....Vad är det som är så speciellt med mig? Vad ser dessa personer hos mig? Jag tycker ju själv att alla andra är bättre (fortfarande). Bättre/roligare/snyggare/duktigare/klokare har mer av det ena och mindre av det andra (som man ska ha mindre av) mm mm mm.
Jag kan inte riktigt förstå eller lita på folk som tycker om/älskar MIG. Varför JAG när det finns så många andra att välja på?
Det är liksom inte det att jag är dålig, för det är jag inte. Jag är rätt bra faktiskt, men det är det att alla andra är bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar