Att hålla huvudet högt kan vara svårt när man känner sig så jävla dum. Inte dum som i elak. Utan dum som i blåst. Det blir så när man låter känslorna styra. Mina känslor gör mig dum i huvudet. Eller så gör dom mig till en människa som älskar så otroligt mycket när väl muren har rasat. Men Sakta men säkert lägger jag på dom där förbannade tegelstenarna igen. Hinner jag bygga den tillräckligt hög den här gången?. Finns bara en man som klarat av att få bort tillräckligt för att ta sig över. Vet inte om han kämpade för det på den andra sidan. Jag tror faktiskt inte det. Det var nog inte meningen. Det var jag själv som lät den falla. Efter mycket om och men. Jag lever fortfarande på hoppet ändå. Looser som man är. Även om jag bakom min mur slipar svärd och står i full krigsmundering av starkaste järn med rejält lås för att stålsätta mig för att inte få hjärtat krossat igen. Men det finns en nyckel.......det ska finnas en. För det ska alltid finnas hopp. Alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar