Jag kräver inte av någon att vara perfekt. Jag älskar folks små inperfections. Och ordet perfekt borde inte ens finnas. Men samtidigt så känner jag att när jag träffar någon människa så har dom redan en färdig bild av mig. Och det känns som om jag bara blir "sämre" när dom lär känna mig. Men jag måste lära mig att jag inte kan påverka vad andra tycker. Jag är inte perfekt. Har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Och på något sätt tror jag att ju närmare människor kommer mig så blir jag rädd och "konstig" jag får liksom lite panik. Jag kan verka som en öppen person som delar med sig av sina känslor. Men det är bara toppen på ett isberg. Dom riktiga känslorna håller jag för mig själv och tror kanske att jag verkar lite skum, jobbig och konstig och kanske rent av tråkig till slut för jag blir rädd. Jag är rädd för att komma nära. När jag tänker efter har det alltid varit så.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar