Man gör det som får en själv att må bra. Man tar till alla medel för att få känna en uns av lycka och kärlek. Vem vill Inte bli älskad? Vem mår inte bra av den känslan? Att man suger i sig varenda liten droppe i kärlekens bägare så fort den erbjuds är inte konstigt. Speciellt inte om det känns som om alla sprickor i hjärtat på något vis inte är så vassa och inte gör lika ont när det kommer in en våg av den där (för stunden) helande drycken.
Jag är lyckligast tillsammans med någon. Helt klart. Och jag ser inget fel i att erkänna det. Jag vill känna mig älskad och speciell och behövd. (Medberoende hette det va?!)
Ensam är stark sägs det. Javisst, men bara om man väljer att vara det. Det tar ett tag att acceptera sin ensamhet. Speciellt om man inte valt den själv.
Så när kärleken erbjuds, så säger jag skål och tar en klunk. Det är en bitterljuv smak. Den är bekant. Smakar likadant som förut. Trygg, varm och speciell. Men nu med en viss eftersmak av historien.Och jag gör det av helt egoistiska själ. Inte för någon annan, bara för mig. För jag mår för stunden så bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar