Jag vill gärna tro att jag är medveten hela tiden om vad som händer. Att jag fattar och har förstått. Oavsett om jag får suckar, himlande ögon och irritation när jag frågar. (Tydligt tecken där dock)
Men det där hungriga hjärtat efter kärleken gör att jag i få stunder faktiskt har en liiiiiiten förhoppning på att det kanske inte är som jag vet att det är. Jag skyller inte på Någon annan än mig själv här. Tycker lite synd om mig såhär i början (som alltid)
Oj oj oj. Ack ack ack. Stackars mig som gick på det här igen. Det är ju i början det gör som Mest ont. Men eftersom jag egentligen "visste" så står ju JAG här som "idioten" igen. Att jag ler när jag skriver det här är ett tecken på att jag redan fått distans.
Det går Lättare för varje gång att se det. Att mitt beteende verkligen gör mig till ett "offer" är ju mest pinsamt och patetiskt. Tillhör den medberoende. Medberoende som jag i allra högsta grad är. Jag bär den titeln så tryggt sen barnsben och låter mig vaggas till ro av den rollen för där är jag "trygg" där vet jag vem jag ska vara.
Jag överanalyserar mig själv JÄMT. Resultatet av den kliande offerkoftan blir att "jag är för tjock" Jag är för osexig. För ful. För fattig. För tråkig mm. Jag VET ändå att det inte är så. Men att ställa om hjärnan att tänka annorlunda är svårt. Och Jag älskar för Mycket...... Jag är stolt över det.
Att få vara någon annan människas stora kärlek i livet är något jag fortfarande drömmer om. Och inte någon vars stora kärlek kommer till den två veckor efter ett uppbrott från en annan relation med en annan "livs kärlek" Nej, på riktigt alltså. Sådär så det svider.....
Jag vill INTE vara någons "jag tar dig när jag inte får den jag egentligen vill ha"
Jag vill ha trohet. Ärlighet. Galet sex. Trygghet. Samtal och tystnad. Spontanitet och rofyllda dagar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar