Ensam en lördagskväll. Va gör Nielsen då ?
Jo hon grubblar. Hon grubblar mer än vanligt.
Hon önskar att hon inte förändrats så mycket.
Hon ogillar den hon har blivit.
Hon önskar att hon var den naiva, fria, spontana, frispråkiga, orädda människa som hon var för några år sen.
Den där personen som berättade PRECIS hur hon tyckte och kände och som var redo att möta det som skulle komma och som såg fram emot varje ny dag.
Men nåt har hänt.
Hon har blivit medveten, hon har blivit sårad och hon har blivit rädd.
Hon har också tryckt undan sina åsikter och känslor och kan nog vid den här tidpunkten liknas med en sten eller en stor fet mur.
Hon vet att livet kan förändras, personer, känslor, livssituationer, hälsan....ja allt kan förändras.
Och det är på ett sätt bra att hon vet det och inte tar något för givet, men när det hindrar henne från att leva då är det inte så bra längre.
Inte tycka synd om henne nu, inte heller tycka att hon är patetisk, hon är bara hon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar