Words unspoken

Visst ångar jag saker jag har sagt. 

Men ännu mer saker jag INTE sagt. Både dom fina orden och dom lite mer bestämda och frågande

Jag har blivit så "tyst" och så feg när det kommer till att prata från hjärtat och prata känslor. 

Jag älskar min familj, men jag säger det aldrig (ja, förutom till mina barn som säger: Ja mamma vi VET det, du säger det jämt)

Jag har på senaste tiden blivit så rädd att förlora någon i min närhet och lämna en massa "words unspoken".

Det är något jag tänker på varje dag, men inte får mig för att göra någonting åt. 

Det måste bli ändring på det. 

Alla snälla, vackra, fina ord ska man dela med sig av. 

Och man ska inte låta sig ätas upp av dom jobbiga orden man heller inte vågar säga.