Jag har aldrig attraherats av det "perfekta" vare sig det kommer till personer eller ting.
Kanske fascineras jag av det på typ TV och tidningar, men i MITT liv, i verkligheten så är det den ruffiga ytan det som gör mig nyfiken.
En välklippt gräsmatta med fina rabatter imponerar inte på mig. Lummigt, vildvuxet och med själ och hjärta....ja, det är min melodi.
Klart att det kan vara själ och hjärta i fina fasader, men där kanske en dålig sida av mig knackar på och säger att folk som lägger ner enormt med tid på utsidan inte har så mycket tid för det som sker innanför skalet.
Jag vill bli överraskad, jag vill se blomman som tränger sig upp genom asfalten.
Då blir tom en maskros vacker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar