Känslorna utanpå kroppen nu på kvällen. När kidsen hade somnat i min säng efter mycket om och men och en kväll med charader, TV-mys, kompisar och kvällsmat så gick jag in och bara tittade på dom. Hörde deras andetag och små snarkningar och tårarna bara rann.
Blir förvånad över hur långa dom har blivit, hur stora händer dom har. Dom är stora men ändå små.
Tiden går alldeles för fort.
Tog deras händer i mina och bara förundrades över hur fina dom är.
Vi försöker få ihop vardagen här med vårat kaos.
Men barnen har uttryck en sån värme om hur vi har det här hemma och hur dom trivs. Så oavsett om jag alltid är pank, om vi har en toadörr som inte går att stänga, om vi bråkar varje dag (och ganska rejält oxå), om vi har det trångt och litet, om vi hela tiden måste pussla med barnvakter och skjuts hit och dit så älskar vi varandra och har det rätt bra ;)
Och det känner mina barn, för det säger dom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar