I morse gjorde jag nåt som jag aldrig trodde jag var kapabel till.
Det gör så ont, ända in i benmärgen.
Jag ångrar det. Men jag känner mig så patetisk när jag väntar.....på vad. Jag vill bli älskad. Jag vill att nån ska vara stolt över att vara med mig. Jag vill inte vara hemlig. Jag behöver......jag vet inte vad jag behöver.
Men att må såhär är det absolut värsta.
Försöker tänka klart och positivt och se att allt har en mening.
Det kommer kanske, men just nu gör varje andetag ont.
Ett patetiskt försök till nån typ av reaktion. Men nej :-(
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar