Och i morgon får jag äntligen träffa honom.
Den här situationen gör att jag på nåt vis då och då hamnar i förnekelse. När breven kommer, när vi pratade i telefonen, nu när jag ska träffa honom så känns det liksom som att han är "min".
Jag vaknar ju upp ibland och förstår att så inte är fallet. Men dom sekunderna då det känns så, dom sekunderna är ovärderliga. Precis som förr.
Sjukt, jag vet. Värt det? Ja tyvärr ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar