Det fåniga leendet sitter kvar. Pirret i magen och de nedre regionerna och värmen i hjärtat.
Saknaden är enorm, men får hoppas att det inte dröjer så lång tid tills nästa gång.
Vad som än händer...sen. Ja ni vet, i framtiden. Vad ödet än vill så är jag tacksam och glad och lycklig över känslorna här och nu.
Och jag VET att det inte blir lätt......Jag VET.
Vissa kanske tror att jag är helt korkad och naiv. Men att få vara älskad är något jag tänker njuta av. Det som sker det sker.
Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar