Usch vilken dålig mamma jag är ibland.

Varför vart jag SÅ arg? Varför kunde jag inte bara ha andats lite innan jag tappade tålamodet? 

Var det verkligen en sån stor grej att bli upprörd över? 

Nu är jag jätteledsen och klankar ner på mig själv. Jag hatar verkligen att bli arg. 

Jag hatar oxå att behöva tjata om och om igen. Och jag blir så förbannad när dom kör med mig. 

Men jag ska vara den vuxna. Jag ska inte bete mig så illa och barnsligt. 

Och så arg är det onödigt att bli. 

Men ok, man FÅR vara arg. Alla känslor är tillåtna så länge man inte gör illa någon annan. 

Men efteråt får man ju så dåligt samvete. 

Stackars barn som har en sån hemsk mamma :-(