Efter allt ståhej på stan så somnade Ludde ganska fort i vagnen på väg hem. Hade lite tid över tills jag skulle hämta Hugo på dagis och bestämde mig då för att gå förbi kyrkogården. Har inte varit där sedan min farmor dog. Vet inte varför egentligen.
Känns lite dumt, JAG känner mig dum, jag tänker ju på henne varje dag men på nåt vis känns det som om man "måste" gå till kyrkogården för att på nåt sätt måste visa att man..... äsh jag hittar inte orden. Men ni kanske förstår.
Nåväl nu har jag varit där och det var så fridfullt och vackert och fullt med blommor vid minneslunden där hon ligger.
Tårarna kom och jag saknar henne så mycket. Men på något sätt så känner jag mig lugn och trygg när jag tänker på henne.
För när hon dom och jag var som mest ledsen så dök det upp en bild i mitt huvud. Där stod farmor framför en gammal trägrind som hon höll på att öppna och var på väg igenom, på andra sidan grinden stod farfar, min farbror Finn och farmor och farfars gamla hund Laika som var min bästa vän när jag var liten. En snällare hund får man leta efter. Ialla fall så stod dom där i ett starkt ljus, innan farmor stängde grinden vände hon sig och, visade tummen upp, så vinkade dom allihop till mig, inte så där *vink vink* utan dom höll upp handen. Och jag fick känslan av att dom menade att; allt är ok, vi mår bra och vi kommer att mötas igen, oroa dig inte. Sen vände dom sig om, höll om varandra om ryggen och försvann in i ljuset.
Låter kanske hur flummigt som helst, men den bilden kom till mig och sitter kvar, Jag får tårar i ögonen när jag tänker på det men det är en tröst och det känns bra.
Kramizar
1 kommentar:
men så här får du ju inte skriva.. Nu sitter ju jag här och tårarna rinner.. Sååå fint skrivet, och vet precis vad du menar med att man "måste" gå till kyrkogården för att visa att man bryr sig.. *Kramar i massor*
Skicka en kommentar