Det gör ont att andas. Men på nåt vis är det ett bra tecken för det betyder att jag fortfarande lever. För jag känner.....
men det känns som om mina lungor och mitt hjärta pressas ihop av betongblock vid varje inandning och lite till vid varje utandning.
Är det så här livet ska vara ?? Ett konstant tryck mot bröstet, är det inte av oro är det av dåligt samvete, ilska, kärlek lycklig som olycklig.
Ena stunden en känsla av lättnad för att i nästa stund kvävas av ett obeskrivligt illamående som leder till tårar, ilska, hopplöshet, uppgivelse. Kroppen kan inte sluta skaka och tanken på mat får mig att spy.
Jag lever på stunderna då jag känner lättnaden och kärleken från min underbara familj och mina vänner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar