Det är inte lätt i början av ett förhållande, när man är så osäker och livrädd. När varje liten dålig sida man har kommer fram lite då och då och man bara väntar att han ska springa efter någon annan.
När ska han tröttna och hur ska dumpningen ske denna gång ??
Nä, man ska inte tänka så.
Man ska njuta av stunden och allt som oftast gör jag ju det nu.
Inuti mig vill jag bara släppa loss helt och hållet, ge mig hän åt alla känslor jag har och bara vara HÄR OCH NU och skrika rakt ut.
Men SÅRBARHETEN som kommer då man gör precis det. den är jobbig och läskig.
Men jag kan inte göra annat än att vara mig själv, och det borde ju passa nån (förhoppningsvis honom) tycker man ju.
För jag är ju inte så där överdrivet hemsk (tror jag inte iallafall)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar