Faser

Det blir som en käftsmäll i ansiktet på mig när jag inser att jag är inne i nån ny jobbig fas.

Den här gången handlar det om ensamheten.

Jag hatar det, eller ska jag säga att jag inte har lärt mig att leva med det.

Och jag saknar att känna närhet till någon.

Att kramas och bara vara.

Att känna den där tryggheten, känslan av att betyda något för nån annan, att vara tillsammans och glömma det som är runtomkring.

Sitta och mysa och bara vara nära.

Singellivet börjar bli jobbigt, men det är där jag måste vara ett tag.

Visst kan man få närhet även som singel och det behöver inte alls vara dåligt på nåt vis, tvärt om.

Men det är känslan jag saknar av det där okomplicerade och "det är bara vi två, här och nu, glöm allt annat runt omkring" grejen.

Jag kan inte glömma allt annat runt omkring än.

Jag tänker för mycket ibland, det vet jag och ibland ingenting.

Varför kan man aldrig få vara nånstans mittemellan.