Ush, va är det med mig idag ??SKulle egentligen kunna skriva hur mycket som helst men känner en viss tvekan.
Jag kan komma att framstå som nåt jävla psykfall. Och det är läskigt många som läser har jag fått veta. Känner mig kanske lite begränsad då.
Ena stunden skit glad, nästa helt bedrövad.
Men på sista tiden har jag kännt mig så otroligt ensam när barnen inte har varit här.
Utan dom så stannar min värld på nåt vis.
Visst jag kan träffa vänner jag kan gå ut på krogen och sjunga karaoke, men till slut måste jag ju gå hem och det är här hemma som ensamheten blir så påtaglig.
Det kanske lättare att leva med ensamheten om man har vant sig vid den, men det har inte jag.
Känner som sagt ett behov av närhet och det kan bli farligt i känsloförvirringarnas borg (hjärtat)
Vill kunna hitta ro och lugnet i mig själv och just nu gör jag inte det.
Nej nu ska psykfallet städa undan lite sen kommer mina guldisar hem och då ska vi på kalas hem till mamma för twinsen fyller år :)
2 kommentarer:
Jag tycker inte du har framstått som ett psykfall i ett enda blogginlägg. Tvärtom så fungerar du precis som alla oss andra och det är nog en av anledningarna till att vi alla läser. Du sätter ord på mycket som rör sig inom dig och också inom oss. En hel del pratar man inte med vem som helst om, eller kanske inte med någon, hur vanligt det än är att de allra flesta tänker/känner/fungerar likadant eller i alla fall har en förståelse för att andra kan tänka/känna/fungera så.
Ursäkta svamlet, jag hoppas du förstår vad jag försöker säga.
Kramar till dig!
Ensamhet är inget man vänjer sig vid. Aldrig någonsin. Så det kan du sluta hoppas på. Ta det från någon som har stor erfarenhet på området.
Skicka en kommentar