Jag är ingen tävlingsmänniska

.....och jag vet varför.

Den enda jag kan tävla emot är mig själv. tror det handlar om mitt självförtroende.

Är rädd för att vara sämst. Tror först att jag är det, men sen att få det svart på vitt genom en tävling gör det jobbigare.

Jag ger hellere upp än att tävla. "Det är lugnt, jag vinner ändå inte" Tycker alltid alla andra är bättre, snällare, snyggare, smartare än vad jag är.

Fan jag är en riktig jävla mes. Så töntig. Varför är jag sån ?? Vart kommer det ifrån??

Och det är absolut inte så att jag vill vara bäst på nåt vis, det har jag inga behov av, det är just det där att få bekräftat att jag är dålig.

Jag blir vansinnig på mig själv, tror inte på mig själv för fem öre. Jag tycker själv att det är såååå drygt att vara som jag är. Vill inte vara det. Vill vara stark och trygg.

I förhållanden är det oftast jag som ger komplimanger och beröm utan att egentligen få det tillbaka. Delvis mitt eget fel tror jag.

I kompis relationer är jag nog den som lyssnar mer än den som gråter ut tror jag. Känner att mitt problem/liv inte är så viktiga och intressanta som de andras.

Gråter gör jag helst för mig själv.

Som avnligt är detta inget: "Tyck synd om mig" inlägg. Utan mer en reflektion över en del av mig själv och mitt liv som jag vill ändra på till viss del.

Tycker iofs om många av dom egenskaperna jag har, att kunna ge komplimanger/beröm osv. Jag tycker om att vara en givare, men vill oxå ha tillbaka ibland utan att behöva be om det.

Sån är jag, har jag inte hunnit skrämma iväg allt folk från bloggen än så är det nog på god väg nu.

Känner att jag skriver så deprimerande grejjer hela tiden.

Känns drygt för jag är ingen deppig person, inte alls egentligen.

Nästa inlägg ska bli sjukt hysteriskt roligt.........*S*