ÄRLIGHET

Ok, vet inte om jag ska skriva detta eller inte, men skit samma. Jag gör det ändå.

Har fått frågan om jag driver med detta om lyckopiller burken.

Men det gör jag inte.

Först skämdes jag. Jätte mycket. Jag var inte en sån person som käkar sånna. Jag är ju GLAD JÄMT. Jag är ingen svag person som behöver tabletter för att klara av mitt liv. Det skulle aldrig hända. INTE MIG.

Men PANG !!

I våras och början på sommaren så gick jag in i väggen totalt. Allt blev svart. Jag levde när barnen var hos mig, men så fort dom stack iväg till deras pappa så grät jag varje dag tills dom kom tillbaka.

Jag kunde sitta flera timmar och bara stirra. Fick panik av att gå ner på stan och ville inte visa mig. Gav fan i att svara i telefonen och ville knappt umgås med folk längre. Gick in på en affär snurrade runt några varv, stannade till och funderade på hur jag hade kommit in här vad jag hade gjort. SÅ gjorde jag och sen upprepade jag detta i en annan affär.

Minns när jag var i Avesta och hälsade på en kompis där. Vi umgick, sen skulle hon gå och vi sa hej då när vi var på Lindex. Efter att hon gått började jag gråta. Fick panik av att vara själv.

Skulle boka tvätttid. Gick till tavlan, stirrade på den och vände. Orkade inte öppna posten utan lät allt bara ligga.

Miljoner tankar i skallen men kunde inte placera dom, inte en tanke gick fram, men dom fanns där. Hjärtklappning, tom blick och en matthet i kroppen. Helt sjukt var det.

Men det här med lyckopiller ville jag inte ta. Jag tar väldigt sällan tabletter, går sällan till läkaren. Hade halsfluss men gick inte förrens halsen svällde igen och jag spydde. Alvedon tar jag om jag har sån huvudvärk att jag är på väg att grina, annars inte.

Det var många faktorer som spelade in. Livskris sa psykologen jag fick gå till. Skilsmässan tog hårt. Ett tag kunde jag lägga den bakom mig och skita i det som hade hänt. Men så kom små och stora händelser upp som gjorde den påmind och jag fick ytterligare bekräftelse på att jag inte var värd någonting. Det var mycket att ta för en redan känslig själ.

Mitt missnöje med mitt utseende, pressen från arbetsförmedlingen, dålig ekonomi, Luddes trots som då var utom min kontroll, sorgen efter min farmor som jag inte hade hunnit bearbeta mm

Till slut tog jag ett piller som jag fått utskrivet. Och efter ett tag började livet komma tillbaka. Jag känner mig inte som en svagare människa för att jag har ätit dom, tvärtom nästan. Jag är stark nog att känna och acceptera att jag inte mår bra.

Jag kunde helt plötsligt skratta och le utan att anstränga mig.

Och det var så skönt.

vet att det är så himla vanligt. Vanligare än man tror.

Vet inte om det ändrar er uppfattning om mig eller inte. Men på nåt vis är det skönt att bara skriva av sig skiten.

Och detta är som vanligt inget "tyck synd om mig/bekräfta mig inlägg"

Bara ett ärligt inlägg om mig och mitt liv.

PUSS OCH KRAM

.