Ska försöka förklara känslan och rädslan jag har inför kärleken och förhållanden.Jag är livrädd att bli kär, och jag är livrädd för förhållanden.
När det blir för allvarligt så flyr jag. Rädslan att såra någon och att själv bli sårad är så stor så jag borde egentligen hålla mig borta från allt vad killar heter egentligen.
Jag vet inte varför.......varför jag inte vågar chansa.
Men det är nåt inom mig som bara sätter tvärstopp.
Jag blir så sällan kär. EN gång i mitt liv har jag varit det på riktigt.
Och det tog mig 21 år att bli det.
Men det var hemskt. Hemskt att ta steget att faktiskt bli ihop med en kille. Och jag vart det inte på en gång heller. Det tog ett bra tag innnan jag vågade känna efter och slappna av med tanken.
Hur länge ska jag vänta tills nästa gång.
Det är som om du gått ner skit mycket i vikt och hållit dig undan från onyttigheter under en längre tid. SÅ ligger där helt plötsligt en godis mitt framför näsan på dig. Du vet att den är skit god, smakar underbart, för du minns det då du njöt som mest. Men du vet också att OM du käkar den kan du "ramla dit" igen, det kan förstöra allt. Det kan leda dig tillbaka till helvetet och beroendet.
Du kan bli fet igen, du kan må illa, det du inte kan kontrollera är tillbaka.
Det kan förstöra ALLT !!
Då är det bättre att hålla sig till det som man inte kan få, eller där man vet att det inte finns någon framtid. DÅ slipper man allt det jobbiga.
Det jobbiga som manfaktiskt kan sakna ibland.
Jag vill bli kär................vill verkligen.......men kan inte och törs inte.
2 kommentarer:
Nej ett jäkla skit det där med kärlek..och godis :)
Jag vet precis vad du menar, jag är där själv så istället för att i huvudtaget riskera att träffa killar så går jag in i mina barn och lever för dom och håller mig ifrån risken att träffa någon som kan få mig att bli kär OCH sårad.
Skicka en kommentar