Pausa

Jag tänker så mycket, på allt och inget.

Har lite ångest för att lämna ifrån mig barnen på lördag. Vi har haft det så underbart tillsammans. Mina vildingar och jag.

Idag gjorde vi nåt som jag gjorde förra veckan med dom. På kvällen när dom härjade som mest så sa jag STOPP. La fram täcken på golvet i vardagsrummet med kuddar, vi släckte lamporna. Så lyssnade vi på Enya, medans vi låg och blundade och kramades på golvet.

Idag ville inte Hugo riktigt komma till ro, men förra ången så somnade han på min mage.

det är nåt jag kan rekommendera för att varva ner inför sagoläsningen.

Såååå mysigt och för ett ögonblick idag så var jag verkligen lyckligast i hela världen.

Jag hade velat pausa, just den stunden då Hugo kommer och lägger sig på min mage och gosar som bara han kan göra, Ludde lägger sig så nära så nära och kramar om mig.

Jag tittar försiktigt på dom, vågar kanppt andas, vill njuta av detta.

Och jag känner hur tårarna bränner i ögonen av den största känslan som finns.

Den oändliga kärleken till mina barn.

Det var bara VI, inga andra. Fanns ingen dåtid ingen framtid bara NU. Och där ligger jag på mitt hårda golv i min lilla trea på sunkiga ringvägen, med noll kronor på banken, 10 kilos övervikt, och är lyckligast i heeeeela världen.

För jag har mina barn. Jag älskar dom och dom älskar mig.

Jag känner deras lugn och trygghet. Dom är trygga hos mig. Dom älskar mig.

Dom älskar mig för att jag är deras mamma.

Den stunden, den känslan var enorm.

Obeskrivlig.

Mina finaste, bästaste, vackraste, underbaraste vildingar.

*mamma älskar er, ni är mitt allt*