Konflikter heeeeela tiden. Gnäll och tjat och skrik och bråk och flygande leksaker mot dörrar och väggar, slag och bitmärken på armarna.
Lilla Hugo står bredvid ser förskräckt ut, men tar till samma metoder som sin storebror när han har nåt han vill poängtera. *suck*
Jag vet inte om det är jag som är extra känslig, har extremt lite tålamod, kort stubin, eller bara är helt värdelös som mamma.
Jag pallar inte, jag håller på att bryta ihop. En liten kille som växlar humör hela tiden. Är så arg så arg sen blir han som en liten ängel när han lugnat ner sig.
Vill ingenting. Säger nej till precis allt. Sen blir jag livrädd när Hugo beter sig lika dant (fast mildare, mycket mildare för att han är mindre)
Bråkar dom inte med mig så bråkar dom med varandra. Jag är såååå jävla trött på det !!
KÄnner hela tiden en klump i halsen, blir skit irriterad på dom nonchalerande tonerna i hans röst och översittar fasonerna och den totala ignoransen, den icke existerande respekten mm.
Alla andra mammor är så starka och jag hör aldrig att nån klagar som jag gör.
Borde klara det här bättre. Borde förstå honom, borde ha mera tålamod, borde sköta saker annorlunda.
Mellan hans utbrott så passar jag på att njuta och gosa och bara älska honom så mycket jag bara kan. För när konflikterna dyker upp så måste jag tänka på allt det fina för annars ger jag upp.
Kanske borde jag inte fått bli mamma, tycker synd om mina barn som alltid har en arg mamma runt sig. En arg mamma som borde ersättas med en stark, trygg, förstående, stabil, glad mamma.
Och det här är inget "tyck synd om MIG" inlägg, mer ett Tyck synd om mina barn, inlägg.
4 kommentarer:
Du är världen bästa mamma till dina barn!! Jag vet att det inte är så lätt att vara lugn, att man tänker varje morgon eller kväll " idag ska jag hålla mig lugn och vara en bra mamma" Är man medveten om att man inte har världens bästa tålamod o.s.v. så är det bra tycker jag för då försöker man göra nåt åt situationen(förhoppningsvis) Man försöker hitta vägar att lösa saker utan bråk. Men det är inte lätt! Prata av dig med nån ofta! Säg "jävla ungar" och allt skit man vill ha sagt. Måste förstås vara nån som förstår att man inte hatar sina barn utan bara är trött... Efter att ha fått ur sig allt skit har iallafall jag fått liite mer energi att ta tag i det igen.. Kanske får man nya infallsvinklar och idéer.. Jag har sen Celina föddes haft nån att prata med och det har hjälpt mig, för ibland har jag känt att jag inte ens tycker om henne(jag vet, förbjuden tanke)Men vi hade det väldigt jobbigt ett tag..Skriver rörigt, men vill ha sagt att det ordnar sig, du är bra! Kram Tanja
Kan det vara så att andra mammor inte vill säga något, pga de känner sig värdelösa?
Såå jag känner igen mig i dina inlägg om dessa bråk och funderingar som dyker upp om föräldraskapet!! Det är fasen inte lätt att vara ensam när man testas HELA tiden!! Håll ut och var konsekvent det är det enda råd jag kan ge dig. Jag vet att det är en klen tröst när allt är "upp&ner", men kom ihåg att dina barn älskar dig med alla dina fel o brister! :-)
Jag tycker synd om dina barn för att de behövt gå igenom en skillsmässa men jag tycker inte synd om dem för att de har underbara du som mamma!!!!!
Du är ju för f-n bara en helt vanlig människa anneli!! du ska inte behöva klara av hur mycket som helst! Förstår att det måste va jättejobbigt att det växlar hela tiden! Du är bra!! kram gumman
Skicka en kommentar