Inget botar en baksmälla som att gå upp på toppen av ett 'berg'. Har försökt så gott jag kunnat att bara njuta och vara i nuet. Men allt kommer i fatt dig till slut. Pratade med barnen idag och det var jätte jobbigt. Ludde sa något om c och det gjorde mig konstigt nog både glad och ledsen. Jag saknar mina barn. Jag vill inte leva så här. Mina barn är mitt allt och livet ska inte vara så här. Dom har det så bra hos deras pappa, men jag då. Varför är det jag som lider mest i det här? Jag är ingen dålig människa och jag förtjänar att få vara glad och må bra. Jag har burit dom i min mage och nu har jag tappat min rätt att ha dom och få se dom varje dag för att nån annan tycker att livet är bättre så här! Jag behöver mina barn. Mina älsklingar. Att vara där jag är nu, både fysiskt och mentalt får mina känslor att explodera. Allt sker av en mening. Ser fram emot den aha upplevelsen när den kommer. Men även om detta inlägg kanske inte var så glatt så mår jag ändå bra där jag är just nu. På toppen med en utsikt som inte går att beskriva. Kram på er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar